Kunskap genom tvivel?

Filosofer har i flera hundra år försökt hitta absolut säker kunskap,d.v.s fundamentistisk kunskap.

Under 1600-talet försökte rationalisten René Descartes hitta en säker grund för absolut säker kunskap genom att tvivla på allt.Det enda han egenteligen kom fram till var att han finns till eftersom han tänker.
 René och rationalismen betonar förnuftsinsikter i sökandet efter kunskap.

Empirismen däremot betonar erfarenheter och representeras av bl.a. John Locke och David Hume.

Den enligt mig mest realistiska av teorierna är koherensteorin som menar att om det finns ett sammanhang mellan flera olika påståenden är det sant.Orsaken till att jag gillar koherensteorin mer än exempelvis empirismen är att den baserar sig på flera personers påståenden.

Av filosoferna vi gått igenom är Ludwig Wittgenstein min favorit. Han hade i alla fall till viss mån fötterna på jorden. Han menade att man måste ha utgångspunkter som måste antas vara sanna trots att de inte går att bevis. Hans sätt att tänka kallas för praktiskt tvivel.

Pragmatismen har en bra syn på kunskap. Ideologin menar att kunskapen finns till för att lösa problem,alltså kunskap uppstår då den behövs. Kunskapen förutsätter en koppling till mänsklig verksamhet.

Förutom kunskapen har filosoferna funderat på sanningen.Vad är sanning?Jag tror det är något icke-falskt,dock kan sanningen variera för olika människor.
Jag tror inte det inom filosofin någonsin går att bevisa till 100% säkerhet att något är sant,kommer man fram till något går det ändå alltid att tvivla på det exempelvis genom att ifrågasätta verkligheten och vår existens.

Med dessa tankar säger jag tack och godnatt :)